Jag orkar inte. Jag är bara helt likgiltig gentemot livet. Jag går som i dimma, i dvala. Det enda som bryter är ångesten. Inget glädjer mig. Jag vet inte hur länge jag överlever. Självskadandet är vardagsmat. Är jämt innesluten i oro. Ofta stark oro. Ångest dagligen. Mot det hjälper cigaretter, skärandet och slagen. Min arm är öm. Jag luktar säkerligen tobak. Just nu syns bara gamla spår av rakbladet, men jag vet inte hur länge det kommer vara.

Jag tänker jämt och ständigt på maten, kalorierna, motion, träning, fetma, onyttiga saker och liknande. Om man är mätt så är man tjock. Om man äter sväller man upp och blir tjock. Om man väger 50kg är man tjock. Om man har högt BMI är man tjock. JAG är tjock, alltså får jag inte äta, om jag äter måste jag spy. Dessutom måste jag gå ner i vikt, väger ju nästan 50kg! Och BMI:et vill jag inte prata om, det är högt redan som det är.

Jag får inte äta. Jag måste spy. Jag måste väga mig innan jag äter för att se hur mycket som tillåts att ätas utan att spy. Inuti mitt huvud finns det ett ont väsen, säger att jag är tjock och ful. Att jag inte är värd mat och att jag måste ner i vikt. Att jag syndar när jag äter. Att jag har fel som tycker att jag är hungrig. Att om jag äter så vill jag faktiskt bli tjockare än jag redan är. Att jag är slö om jag inte tränar. Fy fan vad slö jag är! Att träning är bra, speciellt istället för mat. Vatten är ok att dricka, bara det inte blir för mycket. Att det är rätt åt mig att jag mår dåligt. Det tvingar mig att skada mig, de få gånger jag försökt stå emot gapskrattar Det elakt inom mig. Skriker åt mig att jag är feg. Och då får jag inte äta alls.

Ibland känns det som om jag är en betraktare av livet, inte en deltagare. Att det inte är verkligt, att jag inte finns. Men ibland är det för verkligt. Allt är ett kaos. Då kan jag önska bort livet för att få bli den där betraktaren. Att jag kunde få vingar och flyga mig bort. Få vara en vacker ängel. Fri, flyga bort från demonerna. Fly från verkligheten.

Jag mår illa av mat. Ibland av dryck. Det händer att jag mår illa av vatten. Ändå kan jag inte låta bli sötsaker. Om jag tar en, proppar jag i mig resten någon sekund senare. Och då blir ångesten stor. Och demonerna bara skrattar. De tvingade i mig den där första, resten skötte jag själv. Sedan är det bara så att jag måste straffa mig. Jag syndade. Slag, slag och mera slag. Demonerna skrattar ännu högre. Jag är äcklig, ful, tjock, vidrig, en syndare, och framförallt inte en ängel.

Och jag vill ju vara en smal, vacker ängel. Alltså får jag inte synda.

Jag är inte intresserad av omvärlden. Bara änglarna. Om jag hittar dem, vill säga.

"Bort, bort, bort!"

Men demonerna lyder inte.

De river i min själ. Hamrar inuti min kropp. Det är skälet till min huvudvärk.

Blod är vackert. Det glittrar rött, härligt. Jag vet inget som är vackrare än smala strimmor blod. Ingenting! Och smala ärr är också vackra. Rött, liksom svart, är vackra färger. Svarta kläder, rött blod. Så vackert! Och minimala saker, det är vackert. Annars är jag girig. Det är girigt att ha många saker. Gamla saker ska det vara. Inte nya. Bara ett fåtal slitna saker. Det är demonerna som tvingar mig att göra mig av med onödiga saker. Fast det glädjer mig lite. Jag vill nämligen inte ha mycket. Det är bättre om andra får. Ja, det är bättre än om jag får. Jag är inte värd det.

Att öka i vikt är en stor synd. En utav de värsta synderna. Det skrämmer mig vad demonerna kommer hitta på om det händer.

Och nu blev det nikotin igen. Det är så lugnande att röka. Och så gott. Tyvärr. Tur att hela huset är indränkt i tobakslukten. Annars så skulle de ju veta att jag rökte. Och då skulle jag vara dödens. Men jag vill inte skära, och jag vet bara de två sätten som fungerar så bra. På ett ögonblick blir man lugn. Riktigt härligt. Jag mår inte längre lika illa av cigaretter. Haha! Det är skönt. Visserligen så har jag inte rökt mycket alls, 4-5 gånger. C:a 2 hela cigaretter. Jag är väldigt sparsam med dem eftersom jag knappt har några. Jag står emot min andra halva som vill tvinga mig att röka upp alla på en gång.

Jag är girig. Säger Det som finns inuti huvudet. Jag har för mycket och begär ändå mer. Det är hemskt. Jag är hemsk! Jag är inte värd allt det jag begär. Alltså måste jag straffas. Demonerna vet bara inte riktigt hur ännu.

After Eight är gott, men syndigt. Vad blir mitt straff denna gång? Det ligger 4st här på bordet. De luktar så gott. Men jag är inte hungrig. Och självklart kommer nu illamåendet när jag stoppat i mig de fyra.

Demonerna skrattar åt mig, befaller mig att inte äta mer idag. Jag får bara dricka. Och viktkontroll innan jag gör någonting av det, jag måste faktiskt äta något för att inte göra dem oroliga. Sen är det bara att se om jag spyr eller inte.

Jag vet inte om jag klarar att leva såhär.

Vad tänkte du på, då när du satt där med din kalla blick riktad bort från din far? Hur trodde du att reaktionen kunde bli annan än en tårögd gammal man i en bil på väg bort. Tårögd på grund av att hans ena dotter inte längre var varm emot honom. Hur kunde den ha blivit annan från en fader som älskade sin dotter så mycket?


Men varför gjorde du så, varför var du inte snäll och foglig? Som du så ofta varit förr, när relationen började gå sönder, och nu när det finns tunna trådar som håller i den, varför vill du inte bygga upp dem igen?


Jag vill inte anta någonting, men just nu verkar du vara avvisande och fadern full med kärlek att rikta till dig, hur var det då förr? Vem var det då som ville ge så mycket kärlek, och vem var det då som var avvisande? Du ville så mycket, ville träffa din far ofta. Men vad ville fadern? Hade han inte tid med dig och din syster? Hade han inte lusten och orken?


Nu har fadern till dig blivit äldre, och konditionen är inte den bästa, du tycker inte om hans sätt att förstöra sin kropp på, men ingen motion för hans del, och mycket rökning och onyttigheter. Och utarbetad? Kanske det. Den här gången när du såg honom verkade han ändå piggare. Men säg mig, hur många gånger har han lovat dig att sluta röka?


En sorg du känner inom dig, för att relationen är trasig. Men ännu har du varken viljan, orken eller modet att bygga upp bandet igen. Det där bandet, har det varit starkt? Med en far långt, långt borta. En far du knappt träffat, kan det kännas.


Säg mig, älskar du din fader? Jo det är klart, det finns ju ändå ett band mellan er, men just nu kanske du har en motvilja i dig? Så att du inte kan känna att kärleken överväger alla brister? Att du just nu inte är villig till en relation behöver inte betyda att det alltid kommer vara så, det vet du väl? Och din faders nya fru, henne står du ju inte ut med, det har blivit helt fel mellan er. För att hon inte har haft förståelse för ditt mående. För att hon är uppfostrad på annat sätt än du, för att det inte funkar helt enkelt.


Men en vacker dag antar jag faktiskt att du kommer glädja dig åt åren med din far. Han är ju trots allt din far, och du älskar honom, men inte saker han gör. Ni är väldigt olika, det vet du va? Du tror inte att han vet det, och om han visste det, skulle han tro på det då?


God natt kära du, och hoppas relationen mellan dig och din fader blir bättre, senare. Inte nu, utan senare.