senaste tiden;

min flickvän sen ett år och fästmö sen sju månader tbx är inlagd, min morfar har fått en stroke och jag har blivit sexuellt utnyttjad.

men det var liksom fysiskt, samtidigt under samma period har min dagliga ångest bara ökat och ökat i styrka. lider av generellt ångestsyndrom.

dessutom har jag återkommande depressioner, anorexia nervosa, panikångestattacker... och så tar jag på mig allas måenden, vill hjälpa och stötta alla, vän som främling liksom...

min bakgrund är väl;

i princip noll vänner och mobbad hela grundskolan. fick vänner i gymnasiet.

jag har dessutom tagit överdos två gånger varav ena gången jag hamnade på psyket i en vecka. men det var tredje gången jag låg inne.

första gången lät inte min psykolog mig gå, för jag sa i slutet av samtalet att jag hade bestämt mig. jag skulle dö liksom, skära upp armarna och förblöda. men så fullt beskrivande sa jag inte, utan just de fyra orden, jag har bestämt mig. det var då jag var djupt deprimerad och allvarliga suicidtankar fanns med mig dagligen. låg inne två månader...

sen var det nån kväll jag inte mådde bra, hällde hett stearin över min kropp, misshandlade den också med slag... sen blev jag helt apatiskt bara. då bar det iväg till psykakuten och inläggning i en vecka.

nu;

jag vet inte. känner mig ensam och oförstådd. känner mig liten men ändå stor. känns som om jag ska klara av allt själv. för får jag nån jävla samtalskontakt?? får jag något stöd förutom från vänner och familj, de flesta vet inte hur jag mår liksom...

jag vet inte lägre vad jag ska göra.
mitt mående går upp till en bra-mående-punkt där det tar stopp och vänder neråt, till en punk jag måste kämpa mig upp ifrån, till en punkt där det vänder... så håller det på, och punkten dalar längre och längre ner varje gång...

men jag klarar mig. det gör jag alltid.