har skrivit av mig lite som jag tänkt på ett tag..

---

Sanningen om varför jag har svårt för att lita på att jag har vänner och att de inte kommer försvinna…

Hela grundskolan blev jag mobbad. Hade en vän i trean-fyran, som sedan bytte skola. Vi har inte setts sen dess men vi har kontakt via internat. Sedan var jag utan vänner, till sommarn efter sjuan då jag träffade en på ett skrivarläger. Vi var bra vänner enligt mig, väldigt bra vänner. Nån gång när jag gick i åttan, en fredag, så var det som vanligt i skolan, vi umgicks varenda rast och på lunchen (hon hade bytt till min skola och gick i en paralellklass) men sedan på msn så skrev hon i princip att hon inte ville ha ngt mer med mig att göra… och sa att jag hade utnyttjat henne? Jag förstod ingenting och tårarna bara föll och föll, det var ju den enda vän jag hade. Mobbingen blev värre och jag var helt ensam. I nian kom min djupa depression. Och jag kände mig helt ensam. Dessutom var min syster väldigt självständighetssökande, så hon ville inte ens sitta bredvid mig på bussen till skolan. Jag kände mig totalt ensam och oälskad. Ingen verkade bry sig och ingen ville vara min vän.

Ensamhetskänslan har hållit i sig, även nu när jag sitter bredvid Lena i soffan känner jag mig ensam. Jag känner mig alltid ensam, och jag har varit väldigt ensam under åren. Knappt haft några vänner alls. Innan vi flyttade till Örebro hade jag nån enstaka vän men inte mer än så. Sedan att mitt psykiska mående är som det är har inte hjälpt, då jag känner att jag förstör allting när jag inte mår bra. Jag har isolerat mig mycket. Främst under högstadiet, medan andra i min ålder umgicks med kompisar och gick på bio och sådant, då satt jag hemma antingen framför datorn eller läste en bok. Via internet har jag fått vänner just på grund av att jag sitter mycket vid datorn.

När jag började gymnasiet så verkade det som att det var för bra för att vara sant. Ingen retade mig. Ingen ignorerade mig eller så. Jag var inte utfryst längre. Jag blev inte lite förvånad. Nu har jag människor omkring mig som säger att de älskar mig och att de är mina vänner. Men jag kan inte riktigt lita på det. Jag är alltid orolig att någon ska sluta stå ut med mig, för nått fel måste det väl ändå vara då jag i princip aldrig tidigare haft vänner? Man kan säga att jag nästan hela tiden förbereder mig på att någon ska svika mig och säga upp bekantskapen… jag är rädd varenda dag att jag ska få ett sms, att någon ska skriva på t.e.x. msn att de inte står ut med dig längre, att de hatar mig, att de inte vill ha mig som vän, att jag är en hemsk människa…