...
imorn är det flytt, och just nu bor i i kartonger (nästan iaf)... det ska bli skönt med en större lägenhet! :)
samtidigt känns det väldigt påfrestande och otroligt jobbigt, det blir bättre när vi kommit iordning på nya stället.. riktigt skönt. jag vill bara att allt ska vara klart...
antagligen kommer jag göra annat under tiden imorn, då Lena inte heller tror att jag fixar det.. men det visar sig!
(please, help me...)
inte bli trodd på,
inte tas på allvar...
jaha, och vad ska vi göra nu??
vad fan ska vi göra nu??
ja, vi åkte ju in till jouren, fick träffa en idiot till läkare... bl.a. bröt jag ihop när all ilska, all nedstämdhet och all besvikelse blev för mycket. han ville inte lägga in mig för att jag mådde tydligen inte alls dåligt, och det skulle tydligen inte vara bra för mig att bli inlagd och gå omkring bland människor som mår så mycket sämre, som är så mycket sjukare... han sa bl.a. att jag "bara hotar med att ta livet av mig", och inte vill det egentligen. vad FAN vet han om det!?
nej, nu är ilskan utbytt mot utmattning.
between life and death
och vad väntar vi på?
vad finns det att vänta på?
vi båda går omkring och väntar på stunden,
den där avgörande stunden mellan liv och död.
vi kan inte säga när den kommer, eller hur,
men vi vet att den finns där.
ibland känns det som en evighet till dess,
ibland som bara några sekunder bort,
men än har den inte kommit.
"varför gråter livet, när döden alltid ler?"
I'm trying so hard to keep on living
vardagen fortsätter, tiden går. jag försöker hänga med i svängarna, jag försöker orka göra saker.
jag försöker iallafall.
sömnen funkar inte alls och inte har jag särskilt stor aptit.
blir påmind om våldtäkten varje dag, vad som helst kan trigga igång minnena..
min livslust ligger på noll just nu, kan jag erkänna, och den har varit där ett tag.
...
allt fuckar upp sig. allt.
hur orkar jag egentligen?
men ja, ändå fortsätter jag.
-
är så jävla trött på allt...
sleepless
hur ofta ska jag vara vaken hela nätter? >.<
jag börjar nästan bli van vid det...
överlag blir jag bara tröttare och tröttare, och då hjälper det ju inte att sömnen fuckar upp sig...
åh, känns som jag bara upprepar allt hela tiden...
och det enda jag gör på nätterna är att tänka. tänka tänka tänka. det kan vara både positivt och negativt, men för mig är det otroligt negativt...
bjuder på en bild på en trött Kari
someone must have known I was crazy, right from the start...
är så jävla trött på att min sömn inte funkar för fem öre, är så jävla trött på det!!!
och utmattad, både fysiskt och psykiskt. jag försöker göra någonting på dagarna, men det är svårt, orken tar slut och jag hamnar oftare och oftare i soffan framför tv:n och datorn..
jag har egentligen inget att skriva, men jag vill ändå... försöka förklara hur det är just nu.. tror jag. men hur mycket jag än försöker så kan jag inte.. det är för mycket.
kaos.
the worst memory I have
pratade mycket med Lena inatt, har haft mycket flaschar den senaste tiden från 23/5-09... vissa vet väl... eller, ingen kommer väl ihåg datumet på samma sätt som jag...
men gick igenom vad som hände då, jag stängde av känslorna, berättade fort och sakligt, utan massa känslor, utan massa detaljer... bara händelseförloppet.
inatt kom äntligen gråten, den som suttit instängd inuti mig så länge... och jag bad Lena säga att jag inte gjorde något fel då den gången, det datumet, den dagen, den kvällen... ändå trodde jag inte på henne.
jag vill bara kunna avsluta det, släppa det... jag vill bara få upprättelse och inte nästintill varje dag se minnesbilder från den gången... hur han lägger sig på madrassen, hur jag ramlar ner på den, full som jag var... hur det börjar med att han stryker mig på ryggen... mer skriver jag inte, det gör för ont.
det var första gången jag drack, någonsin. jag var full, jag hade nästintill däckat, men var vaken. jag vill inte minnas det, jag vill verkligen inte det...
inatt sa Lena att hon känner igen mycket av hur jag mår i sig själv, i sin ptsd.
en dikt jag en gång läst
lägger in en dikt, som jag en gång fick skickad till mig;
Följ min blogg med Bloglovin
Stå stilla i smärtan,
rotad i det som är ljus i dig.
Låt svärdet gå genom dig.
Kanske det inte alls
är ett svärd.
Kanske det är
en stämgaffel.
Du blir en ton.
Du blir den musik
du alltid längtat efter
att få höra.
Du visste inte att du var
en sång.
-
dagarna försvinner mer och mer, försvinner i timmar och minuter, försvinner i veckor
allt flyter ihop och mitt i allt detta bara är jag
lost in a world of chaos
jag har tappat allt. verkligen allt.
har inget tidsperspektiv, jag har ingen koll på dagarna... måste kolla på mobilen för att veta vilken veckodag det är, och vilket datum..
och mina humörsvängningar blir värre och värre, jag kan inte hantera dem, jag kan inte stoppa dem. igår pratade inte jag och Lena med varandra i 3h pga mig...
men, de tar över mig mer och mer... ilskan, våldet, ångesten, gråten, rädslan... men inte skratt, inte lycka eller leenden..
jag stänger av ofta, mer eller mindre. jag är aldrig riktigt "här". jag orkar inte med någonting längre... jag försöker hålla masken inför vänner, inför alla, när jag träffar människor... men här hemma?
orkar nästan inte ens sitta vid datorn... och de som känner mig vet att jag brukar sitta klistrad vid datorn flera timmar varje dag...
jag vet inte hur länge jag kan eller orkar dölja detta.
och nu känns det lite som att jag bara klagar och söker uppmärksamhet, men det gör jag inte, det stämmer inte. jag skriver för att minnas, för att dela med mig och för att få ur mig lite.
