vardagen fortsätter, tiden går. jag försöker hänga med i svängarna, jag försöker orka göra saker.

är så jävla trött på allt...

ibland tas man verkligen på allvar, och det känns skönt.

jag försöker kämpa, jag försöker klara vardagen, men det är svårt. människor runt omkring mig som jag pratar med om hur jag mår säger till mig att jag borde bli inlagd... men, jag vet inte. jag vill inte bli inlagd...

jag menar, jag gör ju inget än. jag skadar mig inte, jag planerar inte att ta livet av mig. jag tänker på det, men det är inte samma sak...

äntligen samlade jag mod till mig att berätta för Lena... inatt...

ja, jag har ju små ytliga sår på kroppen jag gjort själv men som jag inte minns, men nu har jag även två små sår som jag gjort medvetet... det var svårt att erkänna och berätta. i mitt huvud gick ju tankarna "jag har inte skadat mig, det är bara ett (två) små sår..."

jag hade stått emot väldigt länge. väldigt väldigt länge. snälla döm mig inte...

mår inte alls bra just nu, men är det ens någon idé att åka in? =/

åkte till akutpsyk inatt, kom dit vid tolv och åkte hem igen vid fyra...

fick träffa läkaren vid tre, och hon tyckte att jag skulle åka hem igen, att jag skulle må bättre av det än av att bli inlagd... så varför åkte jag dit egentligen?? =S

flippade ut totalt igårkväll. sprang ut, sen ringde Lena, sen mamma och sen Linn.... Lena hittade mig efter ett tag... hade tänkt göra ngt dumt men hann inte..

är bara väldigt väldigt instabil just nu...

varför blev inte livet så som jag ville?
varför kommer inte lyckan hit och letar sig in i min själ?
varför sitter jag än en gång med hemska tankar och drömmar om att försvinna?

sovit 2.5h och inte fan kan man somna om heller =S väldigt jobbig natt, somnade vid halv sju...

igårkväll mådde jag bra och skrattade med Lena, sen plötsligt vände det helt. jag kramade docka och kände mig ensammast i världen, ingen överdrift, tårarna kom fram och det kändes som att farorna lurade i skuggorna. som att jag stod på ett öppet fält, mörkt, kallt, fullt synlig och sårbar. och där borta bland träden i skuggorna lurade all världens faror... hotfullt

det är svårt att beskriva...

jag ska snart gå upp och byta om, ligger i sängen med datorn just nu, försöka somna om senare kanske...

fortfarande inlagd
fortfarande lpt
äter inte så bra så personalen blir nästan sur på mig också =S

men ja, är iväg en sväng från sjukhuset nu, hem till mamma, skönt att komma iväg en sväng...

K är inlagd med LPT sen igår natt

// http://www.fakethesmiletohidethepain.blogg.se

jävla skit
skit skit skit
det blir att åka in
och jag vill inte
men jag kommer följa med ändå

för jag skrämmer mig själv
när jag märker hur mycket jag tänker på att ta livet av mig

Lena ringer akutpsyk...
varför gick jag med på det?!
de kommer bara vilja att jag åker in...

snön är här, men tror inte att den är här för att stanna dock.
varför blir jag inte glad över snön som jag alltid brukar bli?
första snön är ju speciell på ngt sätt

minns att jag inte blev glad över den förra året heller
men det kändes inte som i år
nu känner jag bara att jag nästan inte bryr mig och tvärtom blir ganska nedstämd av snön
och jag vet inte varför...

haft en dålig kväll

och jag skrämmer Lena med hur jag mår, när jag berättar saker. jag vet det, men jag vill inte ljuga, och man kan inte alltid lösa allt med tystnad...

men jag försöker kämpa på ändå...

om jag alltid kommer må såhär
så vill jag gärna veta det nu
för då kommer jag inte orka

jag sjunker
varje dag
neråt
mer och mer

Lena pratar om inläggning
jag säger blankt nej

Lena pratar om oro för mitt liv
jag säger att det inte är ngn fara

Lena pratar om rädslor
jag försöker lugna henne

jag ljuger inte när jag säger
att jag inte dör ikväll

men ljuger jag om jag lovar
att jag inte kommer ta livet av mig
inom snar framtid
om det inte blir bättre?

jag vet inte

mår förjävligt
depressionen tar verkligen ut sin rätt på mig
och jag försöker överleva dagen just nu

Lena är orolig för mig

hon frågade mig om jag kunde lova att jag var vid liv imorn
ja det kan jag lova

hon frågade även om jag kunde lova att jag inte skulle skada mig till imorn
ja, jag tror det...


hon är rädd, rädd för vad som kan hända.
hon vill åka in
men det vill inte jag


mitt hopp om livet sinar snabbare och snabbare
allt känns bara jobbigt

men jag tar en dag i taget, en timme i taget, en minut i taget ibland

och jag kommer klara mig, jag har Lena hos mig så att jag inte är ensam

ingen skola idag
försov mig
och skulle väcka Emma som sov över hos oss
så hon försov sig hon med
hon är i skolan just nu iaf...

jag hatar det här
depression & skit
den äter upp mig mer och mer
och jag orkar mindre och mindre

jag är aldrig utvilad
aldrig
och tar mig inte heller tillgodo sömnen jag får, det känns så iallafall...

Emma och Lena sitter och pluggar, själv sitter jag här i köket bredvid dem... ångestfylld.
jag vet att de märker, ändå vill jag dölja. jag vill försöka dölja. så snabbt på med ett leende om de tittar på mig eller om de pratar med mig...



ingen vet exakt hur illa jag mår... så jag lyckas ändå till viss del med att dölja...
men jag skriver ju här? det är inget sätt att säga till någon hur jag mår.
jag vill bara skriva av mig...

ord i skrift är lättare än ord i tal

---

om nio dagar har jag tid hos en psykolog, jag vet inte vad jag ska säga när jag väl är där, jag känner inte människan, och jag hoppas att jag inte behöver berätta hela min historia på första träffen... antagligen är det inte så men ändå, oron finns... oron finns alltid där. jag har svårt att lita på människor, har jag haft så länge jag minns. och jag har svårt att prata om det jobbiga...

när jag mår väldigt dåligt så får jag som en spärr i huvudet, och då KAN jag inte prata. jag KAN verkligen INTE PRATA då... vissa har svårt att förstå det.

---

jag ska sluta skriva nu, det blir bara ointressant och rörigt...

ibland kanske det verkar som att jag mår bra, när jag skrattar, när jag ler.
men jag mår inte bra. det är kaos i min hjärna, och jag vet inte vad jag kan göra åt det. att jag har en läkare som är onåbar hjälper inte heller. men jag försöker ta en dag i taget... en timme i taget... nej, en minut i taget är nog bättre beskrivning.

jag vet att jag kan få det att verka som att jag mår bra. jag har blivit bra på det genom åren... men inuti mig är det kaos och allt känns bara hopplöst. jag har ingen ork längre. jag vet inte vad som får mig att fortsätta, men något är det. det kan mycket väl vara Lena, för jag älskar henne. jag vill inte se hennes tårar komma. jag vill att hon ska må bra, och därför fortsätter jag. därför skadar jag mig inte trots att jag vill.

jag har snart varit skadefri i ett år, i december blir det ett år. och jag har lyckats utan någon hjälp. men jag kan inte säga att jag inte vill skada mig, för då ljuger jag.

ofta tänker jag dock på hur hopplöst allt känns, att jag inte orkar längre, att jag inte vill längre. men, jag fortsätter ändå kämpa.

jag känner att jag verkligen inte orkar gå till skolan
men att jag borde

vad ska gå först, mitt mående eller min skolgång?