kort dikt

när tankarna platsar i dåtiden
men själen är här och nu
då är det dags att inse
att någonting är fel

dikt skriven ikväll

när ångesten sakta kväver mig
och jag trycker tillbaka tårarna innan de rymmer ner på kinderna
hur många finns kvar?

när klumpen i magen blir för stor
och jag sliter loss hår från huvudet
hur många finns kvar?

när jag sitter där i mörkret
med ångest så stark att jag skakar
hur många finns egentligen kvar?

dikt

hur högt ska man skrika och hur dåligt ska man må
hur fort ska man vilja springa ifrån sig själv
hur många sår ska pryda ens kropp
hur lite ska man äta och hur dåligt ska man sova
hur mycket måste synas på ytan
för att människor ska förstå att man faller fortare och fortare...


och ja, jag är medveten om att människor ser att jag mår dåligt, och att de vill att jag ska lägga in mig, men ord och handling är olika saker. och nej, jag vill inte bli inlagd.

dikt: feelings

I feel the sorrow and darkness in my soul
I'm drowning
with these feelings
I'm drowning
please save me from myself

dikt från 2/9-09

en dikt jag skrivit som stämmer väl nu med



den spruckna rösten
så svagt
så försiktigt
viskar ut sin önskan
"jag vill dö"

lugn
helt lugn är hon
den slitna flickan
med ögon fyllda
av smärta
och saknaden av leende
på munnen



just nu lever jag för att andra vill
just nu ler jag för att det är det som förväntas

dikt: Falska leenden

Sitter
Stilla
Tårarna vill fram
Men det går inte
De får inte
Jag döljer dem
Med falska
Skratt
Leenden

Sitter
Stilla
Ångesten river
Och biter inuti
Den får inte synas
Jag döljer den
Med ett falskt lugn
Falskt skratt
Falskt leende

Sitter
Stilla
Jag går sönder
Mer och mer
Men det syns inte
Jag döljer det
Med förrädiska
Skratt
Och falska leenden

När livet leker med en skör kropp

När livet leker med ens sköra kropp
När man inte kan känna smärtan som byggs upp
Då tror man kanske att man är lycklig
Där man går i den enda ljusstrålen mörkret släpper igenom

När livet leker med ens sköra kropp
När smärtans storm snart brusar upp
Då tror man att det inte är så farligt
Där man går på sin skuggiga väg

När livet leker med ens sköra kropp
När smärtan fyllt ens inre till bredden
Då tror man ingenting längre
Där man ligger hopkrupen i mörkrets land

26/5-10

Främling

jag tycker
att ångesten
ska sluta knacka på min dörr
framförallt så ska jag ju inte
släppa in främlingar
men jag och ångesten
är inte främlingar längre
utan ångesten är min goda vän
en som aldrig lämnar mig
som alltid finns när jag (inte) behöver den

24/6 -09

När döden kommer

novell

Jag vill uppleva lycka, jag vill uppleva glädje, jag vill uppleva allt som livet har att erbjuda. Nu är jag fast i mörkret. Jag ser ingen utväg så bra som döden. Den finns hos mig, bevakar mina steg. Den vet nog när den bör slå till, men säg mig, ska mitt liv sluta nu, när det knappt börjat, när jag nästan har blivit myndig. Ska det verkligen vara så? Jag tror faktiskt inte det, men döden väljer som sagt det rätta tillfället. Jag är trots allt bara en människa. Visserligen kapabel till att ta mitt eget liv, men jag tvekar. Jag tvivlar på livet men också på döden. Jag är en tvivlare.

All smärta och allt mörker är outhärdligt. Önskar så att det kunde bli tyst i mitt huvud någon gång. Jag vill inte ha självmordsplanerna där, när jag samtidigt har mina ljuspunkter. Jag vill inte att det ska sluta så. Jag vill dö fridfullt. Jag vill leva lyckligt. Är så jävla rädd för döden, jag kan inte förstå hur jag då kan längta så efter den!

Nu när mörkret är hos mig, och den oupphörliga ångesten likaså, nu när det är så vill jag slippa känna. Jag vill inte vara med längre. Slippa smärtan, det är någonting jag verkligen önskar. Varför just jag? Varför får jag stå ut med detta? Som jag uttryckt mig när jag var något yngre, min lott i livet är en jävla nitlott! Och jag har aldrig tur, alltid nitlotter… och en enda storvinst. Lena är min storvinst. Mina vänner är heller inte nitlotter. Om jag skulle nu säga att de är det så skulle jag ljuga.

Mörkret drar mig neråt. Ångesten tar över mig och jag förlorar kontrollen mer och mer. Jag är rädd att jag kommer göra någonting jag senare kanske kan ångra, om jag fortfarande lever. Jag är väldigt, väldigt rädd för det. För egentligen vill jag leva, ja, om jag skulle må bra skulle jag vilja leva… men nu mår jag inte bra. Verkligen inte. Allt är så mörkt, så svart, så svårt. Jag har ingen ork och jag vill inte med detta längre. Jag orkar inte. Vill inte gå upp ur sängen på mornarna, om jag sovit under natten vill säga. Samtidigt som jag inte vill somna på kvällarna trots tröttheten som drar i ögonlocken. Jag är rädd för sömnen. För dess sorts medvetslöshet.

Jag tror inte att det är meningen att slutet ska komma nu, så varför denna längtan?

min berättelse

typ novell jag skrev för några dagar sedan... handlar om mig, helt och hållet om mig...;

En gång var jag lycklig. Jag log ofta. Jag var bara ett barn. Kunde inte förstå vuxenvärlden. Ville inte bli vuxen, för alla vuxna var så stressade. Jag ville fortsätta leka hela dagarna. Inte behöva bekymra mig för någonting.

Men sen växte jag upp. Jag blev mer medveten om allting. Utseendet. Jag blev medveten om alla komplex som finns. Och jag föll. Jag förlorade en till mig kär vän. Hon ville inte veta av mig. Och jag föll. Jag blev ledsen. Ensamheten inuti åt upp mig mer dag för dag. Jag blev inåtvänd. Det enda jag hade i tankarna var döden. Och jag föll. Jag började gymnasiet. Fick vänner. Men jag föll fortfarande. Jag tog en överdos men ingenting hände. Ingen gjorde någonting. Jag skulle ändå börja på dagvård, och det gjorde jag. Och där åt jag lunch, vilket jag tidigare aldrig gjort då på gymnasiet. Men jag föll fortfarande, det bara dämpade mitt fall.

På våren var jag väldigt djupt därnere i avgrunden. Jag gick till min psykolog. Sa inte så mycket. Jag föll fortfarande. Sedan hände någonting. Jag sa i slutet av ett samtal att jag hade bestämt mig. Jag hade bestämt mig. Jag var djupt deprimerad, jag tänkte ta mitt eget liv. I mina tankar fanns självmordsplanen alltid där. Jag skulle förblöda.

Men min psykolog släppte inte iväg mig. Jag fick sitta i väntrummet. Konstigt nog gick jag inte därifrån. Kan bero på att jag var den där duktiga flickan jag alltid varit. Är väl det fortfarande antar jag. Jag hade i tankarna att gå, men gick inte. Efter en stund kom min mor dit. Vi blev skickade till avdelning 5. Slutenvården där på bup. Jag fick ett rum. Där stannade jag i två månader. Lärde känna de som var där. Efter en månad vände det. Jag föll inte längre. Jag blev mycket god vän med Lena. Lena PH. Lena Petterson Hagberg. Vid utskrivningen fick jag diagnosen högfungerande autism, vilket jag inte alls tyckte stämde.

När jag blivit utskriven fortsatte jag träffa henne. Efter ungefär två veckor då jag varit fri blev vi tillsammans. Vi var kära. Hon var inskriven på femman men var inte där ofta. Var mest hemma. Men där förblev hon inskriven till dess det hade gått 7 månader från den dagen hon kom dit.

Vi hade en underbar sommar. Åkte moped. Jag har ett ärr på mitt knä från en av de första gångerna jag körde. Det är ett härligt minne. Sedan var vi uppe i fjällen med hennes föräldrar. Vi hade väldigt kul. Ingen av oss hade bra kondition. Och jag åt knappt. Det ska jag inte glömma. Den sommaren gick jag ned i vikt. Jag blev mindre och mindre. Kämpade med maten, men var oftast hos Lena, så min mor såg ingenting.

Jag gick ner i vikt, men inte så mycket. Landade på 44 kg. Med ett bmi på 16.9 såg min mor mig med nu seende ögon. Hon kontaktade ätstörningsenheten. Jag fick kämpa med maten. Några dagar innan hon kontaktade dem så hade jag inte ätit alls. Jag slutade helt enkelt. Sedan var det mycket med näringsdrycker och sakta men säkert så gick jag upp i vikt. Jag hade fått diagnosen anorexia nervosa.

Den 9 november -08 hade mitt mående rasat ordentligt. Jag blev inlagd igen. Och i mitten av april -09 var det samma visa igen. Fast då hade Lena nyligen blivit inlagd och det var nog droppen som gjorde att bägaren rann över. De två gångerna var jag bara inne i drygt en vecka åt gången.

Sedan gick det bra ett tag. Men det vände fort. Den 15 juni -09 blev jag inlagd ännu en gång. Jag hade känslor som var väldigt mörka. Jag orkade inte längre. Hade väldigt mycket ångest. Det var lite bättre på morgonen och förmiddagen, men ett helvete på eftermiddagarna. Men jag var inte där länge, blev inskriven på en måndag och på söndagen kom min far och hämtade mig. Jag skulle vara hos honom ett tag. För min mor orkade inte. Hon kunde inte ta ansvar för mig.

Och nu? Jag har varit hos min far i knappt en vecka. Jag äter väldigt dåligt. Röker mer än vanligt. Har otroligt mycket ångest nästan hela tiden. Mår verkligen inte bra. Tänker tankar som är väldigt mörka. Som att Lena skulle må bättre utan mig. Att alla skulle må bättre. Jag vill inte att de ska känna sådan smärta som jag upplever. Jag känner att jag inte orkar längre. Att allt det här är för jobbigt för mig att bära. Att jag snart ger upp. Och jag faller dagligen.

utan titel

instängd i min smärta
min kropp är mitt fängelse
jag blir aldrig fri


(15/6 -09)

Novell, skriven 31/7 -07

Jag orkar inte. Jag är bara helt likgiltig gentemot livet. Jag går som i dimma, i dvala. Det enda som bryter är ångesten. Inget glädjer mig. Jag vet inte hur länge jag överlever. Självskadandet är vardagsmat. Är jämt innesluten i oro. Ofta stark oro. Ångest dagligen. Mot det hjälper cigaretter, skärandet och slagen. Min arm är öm. Jag luktar säkerligen tobak. Just nu syns bara gamla spår av rakbladet, men jag vet inte hur länge det kommer vara.


Jag tänker jämt och ständigt på maten, kalorierna, motion, träning, fetma, onyttiga saker och liknande. Om man är mätt så är man tjock. Om man äter sväller man upp och blir tjock. Om man väger 50kg är man tjock. Om man har högt BMI är man tjock. JAG är tjock, alltså får jag inte äta, om jag äter måste jag spy. Dessutom måste jag gå ner i vikt, väger ju nästan 50kg! Och BMI:et vill jag inte prata om, det är högt redan som det är.


Jag får inte äta. Jag måste spy. Jag måste väga mig innan jag äter för att se hur mycket som tillåts att ätas utan att spy. Inuti mitt huvud finns det ett ont väsen, säger att jag är tjock och ful. Att jag inte är värd mat och att jag måste ner i vikt. Att jag syndar när jag äter. Att jag har fel som tycker att jag är hungrig. Att om jag äter så vill jag faktiskt bli tjockare än jag redan är. Att jag är slö om jag inte tränar. Fy fan vad slö jag är! Att träning är bra, speciellt istället för mat. Vatten är ok att dricka, bara det inte blir för mycket. Att det är rätt åt mig att jag mår dåligt. Det tvingar mig att skada mig, de få gånger jag försökt stå emot gapskrattar Det elakt inom mig. Skriker åt mig att jag är feg. Och då får jag inte äta alls.


Ibland känns det som om jag är en betraktare av livet, inte en deltagare. Att det inte är verkligt, att jag inte finns. Men ibland är det för verkligt. Allt är ett kaos. Då kan jag önska bort livet för att få bli den där betraktaren. Att jag kunde få vingar och flyga mig bort. Få vara en vacker ängel. Fri, flyga bort från demonerna. Fly från verkligheten.


Jag mår illa av mat. Ibland av dryck. Det händer att jag mår illa av vatten. Ändå kan jag inte låta bli sötsaker. Om jag tar en, proppar jag i mig resten någon sekund senare. Och då blir ångesten stor. Och demonerna bara skrattar. De tvingade i mig den där första, resten skötte jag själv. Sedan är det bara så att jag måste straffa mig. Jag syndade. Slag, slag och mera slag. Demonerna skrattar ännu högre. Jag är äcklig, ful, tjock, vidrig, en syndare, och framförallt inte en ängel.


Och jag vill ju vara en smal, vacker ängel. Alltså får jag inte synda.


Jag är inte intresserad av omvärlden. Bara änglarna. Om jag hittar dem, vill säga.


"Bort, bort, bort!"

Men demonerna lyder inte.

De river i min själ. Hamrar inuti min kropp. Det är skälet till min huvudvärk.


Blod är vackert. Det glittrar rött, härligt. Jag vet inget som är vackrare än smala strimmor blod. Ingenting! Och smala ärr är också vackra. Rött, liksom svart, är vackra färger. Svarta kläder, rött blod. Så vackert! Och minimala saker, det är vackert. Annars är jag girig. Det är girigt att ha många saker. Gamla saker ska det vara. Inte nya. Bara ett fåtal slitna saker. Det är demonerna som tvingar mig att göra mig av med onödiga saker. Fast det glädjer mig lite. Jag vill nämligen inte ha mycket. Det är bättre om andra får. Ja, det är bättre än om jag får. Jag är inte värd det.


Att öka i vikt är en stor synd. En utav de värsta synderna. Det skrämmer mig vad demonerna kommer hitta på om det händer.


Och nu blev det nikotin igen. Det är så lugnande att röka. Och så gott. Tyvärr. Tur att hela huset är indränkt i tobakslukten. Annars så skulle de ju veta att jag rökte. Och då skulle jag vara dödens. Men jag vill inte skära, och jag vet bara de två sätten som fungerar så bra. På ett ögonblick blir man lugn. Riktigt härligt. Jag mår inte längre lika illa av cigaretter. Haha! Det är skönt. Visserligen så har jag inte rökt mycket alls, 4-5 gånger. C:a 2 hela cigaretter. Jag är väldigt sparsam med dem eftersom jag knappt har några. Jag står emot min andra halva som vill tvinga mig att röka upp alla på en gång.


Jag är girig. Säger Det som finns inuti huvudet. Jag har för mycket och begär ändå mer. Det är hemskt. Jag är hemsk! Jag är inte värd allt det jag begär. Alltså måste jag straffas. Demonerna vet bara inte riktigt hur ännu.


After Eight är gott, men syndigt. Vad blir mitt straff denna gång? Det ligger 4st här på bordet. De luktar så gott. Men jag är inte hungrig. Och självklart kommer nu illamåendet när jag stoppat i mig de fyra.


Demonerna skrattar åt mig, befaller mig att inte äta mer idag. Jag får bara dricka. Och viktkontroll innan jag gör någonting av det, jag måste faktiskt äta något för att inte göra dem oroliga. Sen är det bara att se om jag spyr eller inte.


Jag vet inte om jag klarar att leva såhär.


Novell, "Du och din Fader"

 skriven till min pappa 5/6 -08 


Vad tänkte du på, då när du satt där med din kalla blick riktad bort från din far? Hur trodde du att reaktionen kunde bli annan än en tårögd gammal man i en bil på väg bort. Tårögd på grund av att hans ena dotter inte längre var varm emot honom. Hur kunde den ha blivit annan från en fader som älskade sin dotter så mycket?


Men varför gjorde du så, varför var du inte snäll och foglig? Som du så ofta varit förr, när relationen började gå sönder, och nu när det finns tunna trådar som håller i den, varför vill du inte bygga upp dem igen?


Jag vill inte anta någonting, men just nu verkar du vara avvisande och fadern full med kärlek att rikta till dig, hur var det då förr? Vem var det då som ville ge så mycket kärlek, och vem var det då som var avvisande? Du ville så mycket, ville träffa din far ofta. Men vad ville fadern? Hade han inte tid med dig och din syster? Hade han inte lusten och orken?


Nu har fadern till dig blivit äldre, och konditionen är inte den bästa, du tycker inte om hans sätt att förstöra sin kropp på, men ingen motion för hans del, och mycket rökning och onyttigheter. Och utarbetad? Kanske det. Den här gången när du såg honom verkade han ändå piggare. Men säg mig, hur många gånger har han lovat dig att sluta röka?


En sorg du känner inom dig, för att relationen är trasig. Men ännu har du varken viljan, orken eller modet att bygga upp bandet igen. Det där bandet, har det varit starkt? Med en far långt, långt borta. En far du knappt träffat, kan det kännas.


Säg mig, älskar du din fader? Jo det är klart, det finns ju ändå ett band mellan er, men just nu kanske du har en motvilja i dig? Så att du inte kan känna att kärleken överväger alla brister? Att du just nu inte är villig till en relation behöver inte betyda att det alltid kommer vara så, det vet du väl? Och din faders nya fru, henne står du ju inte ut med, det har blivit helt fel mellan er. För att hon inte har haft förståelse för ditt mående. För att hon är uppfostrad på annat sätt än du, för att det inte funkar helt enkelt.


Men en vacker dag antar jag faktiskt att du kommer glädja dig åt åren med din far. Han är ju trots allt din far, och du älskar honom, men inte saker han gör. Ni är väldigt olika, det vet du va? Du tror inte att han vet det, och om han visste det, skulle han tro på det då?


God natt kära du, och hoppas relationen mellan dig och din fader blir bättre, senare. Inte nu, utan senare.


dikt nummer tre

det blir en väldigt gammal dikt som får komma nu, jag gillar den på något sätt... men ja, läs =)

Figuren den 4/2 -07
Jag känner mig så ensam
Som om jag var själv kvar
En liten människa endast
På jorden.

En figur
Med sorgsna ögon
Ett tillkämpat leende
Och långärmad tröja

Jag känner mig så liten
Som om jag var ett litet barn
Ett litet ensamt barn
På en skolgård

En figur
Med sorgsna ögon
Ett tillkämpat leende
Och långärmad tröja

En tår rinner nerför min kind
En osynlig tår
Du ser den inte
Vet du ens att den finns?

En figur
Med sorgsna ögon
Ett tillkämpat leende
Och långärmad tröja

Jag gömmer mig
Borta i mörkret
Du ser mig inte
Vet du ens att jag finns?

En figur med sorgsna ögon
Ett tillkämpat leende
Och långärmad tröja
(Det är jag)

andra dikten kommer nu

ångest
ren, skär, bitande ångest
det känns som att jag kvävs
brist på syre gör mig yr
och jag skakar
iallafall på insidan

ren, skär, bitande ångest
det känns som att jag behöver skrika
och jag skriker
åtminstonde inuti

ren, skär, bitande ångest
den sliter i mig
drar mig ner
och det svartnar för ögonen
allt blir tyst
jag hör bara mina hjärtslag
dunkande, rivande
de vill ut ur bröstet
göra mig andlös
så att jag slipper smärtan


skriven förut idag, eller ja, igår blir det
haft mycket ångest, har det fortfarande
inte kul
är ju inte hemma så jag håller det inom mig

första dikten jag lägger ut

ångestfylld behållare med extra isolering

8/5 -09
skada mig själv
och riva sönder min själ
det vill jag
innerst inne och ytterst ute
en enda tanke
som kretsar runt därinne
etsar sig fast och begär
uppmärksamhet
till dess jag faller
och ger den vad den vill
blir kuvad under dess makt
handlingsförlamad
när jag försöker bestämma
och med skräck i blicken
ser jag mina armar
bli uppslitna
huden måste dela sig
och ut måste blod och åter blod
alla tankar och själsligt gift
rymmer ut för en evighet
men den evighetsminuten tar ju slut
och kvar är jag lämnad
ensam
med såriga armar och själslig smärta
och blicken fylld av sorg och skam
och i mitt inre skriker ordet "förlåt!"

RSS 2.0