pratade mycket med Lena inatt, har haft mycket flaschar den senaste tiden från 23/5-09... vissa vet väl... eller, ingen kommer väl ihåg datumet på samma sätt som jag...

jag har tappat allt. verkligen allt.

...och det känns som att allting brakar.

hälsat på min morfar idag...
jag vill inte träffa honom, samtidigt som jag vill det.
men det jag menar är att jag vill inte att han ska vara sjuk.
jag vill inte förlora honom...

vi har inte så nära kontakt, men det är ju ändå min morfar.
det kommer bli den första jag förlorar i min släkt.

om det inte händer något oväntat och jag förlorar någon annan först...

men jag undrar ofta om min morfar kommer hinna fylla 85...

Lena är inlagd

r.i.p. Sidus <3

har skrivit av mig lite som jag tänkt på ett tag..

---

Sanningen om varför jag har svårt för att lita på att jag har vänner och att de inte kommer försvinna…

Hela grundskolan blev jag mobbad. Hade en vän i trean-fyran, som sedan bytte skola. Vi har inte setts sen dess men vi har kontakt via internat. Sedan var jag utan vänner, till sommarn efter sjuan då jag träffade en på ett skrivarläger. Vi var bra vänner enligt mig, väldigt bra vänner. Nån gång när jag gick i åttan, en fredag, så var det som vanligt i skolan, vi umgicks varenda rast och på lunchen (hon hade bytt till min skola och gick i en paralellklass) men sedan på msn så skrev hon i princip att hon inte ville ha ngt mer med mig att göra… och sa att jag hade utnyttjat henne? Jag förstod ingenting och tårarna bara föll och föll, det var ju den enda vän jag hade. Mobbingen blev värre och jag var helt ensam. I nian kom min djupa depression. Och jag kände mig helt ensam. Dessutom var min syster väldigt självständighetssökande, så hon ville inte ens sitta bredvid mig på bussen till skolan. Jag kände mig totalt ensam och oälskad. Ingen verkade bry sig och ingen ville vara min vän.

Ensamhetskänslan har hållit i sig, även nu när jag sitter bredvid Lena i soffan känner jag mig ensam. Jag känner mig alltid ensam, och jag har varit väldigt ensam under åren. Knappt haft några vänner alls. Innan vi flyttade till Örebro hade jag nån enstaka vän men inte mer än så. Sedan att mitt psykiska mående är som det är har inte hjälpt, då jag känner att jag förstör allting när jag inte mår bra. Jag har isolerat mig mycket. Främst under högstadiet, medan andra i min ålder umgicks med kompisar och gick på bio och sådant, då satt jag hemma antingen framför datorn eller läste en bok. Via internet har jag fått vänner just på grund av att jag sitter mycket vid datorn.

När jag började gymnasiet så verkade det som att det var för bra för att vara sant. Ingen retade mig. Ingen ignorerade mig eller så. Jag var inte utfryst längre. Jag blev inte lite förvånad. Nu har jag människor omkring mig som säger att de älskar mig och att de är mina vänner. Men jag kan inte riktigt lita på det. Jag är alltid orolig att någon ska sluta stå ut med mig, för nått fel måste det väl ändå vara då jag i princip aldrig tidigare haft vänner? Man kan säga att jag nästan hela tiden förbereder mig på att någon ska svika mig och säga upp bekantskapen… jag är rädd varenda dag att jag ska få ett sms, att någon ska skriva på t.e.x. msn att de inte står ut med dig längre, att de hatar mig, att de inte vill ha mig som vän, att jag är en hemsk människa…

nu ska jag snart krypa ner i sängen och läsa, varit ganska nöjd med hur dagen har varit idag, trots mitt mående. börjar bli bra på att fejka och låtsas igen..

jag orkar inte. jag vill bara röka. hur fan ska jag annars hantera den här smärtan, den här ångesten??? =S
JAG ORKAR INTE! jag vill bara röka och kunna slappna av, kunna stoppa tårarna från att torka ut mina kinder...

har inte orkat skriva
Kristin har dött
1/5-05 - 4/6-10
jag behövde verkligen inte det här
min syn på livet är redan så svart
jag behövde verkligen inte det här!

och igår gick vi ut, men det blev inte så lyckat. eller det beror på hur man ser det... gick till rockbaren, livemusik utan att vi visste om det.. men ja, om jag säger såhär, jag drack väldigt lite och kände inte av det, Lena drack liiite för mycket, vi gick till McD för att äta ngt innan vi kom hem, men när vi gick ut därifrån så spydde hon bakom en busskur och ordningsvakter kom och pratade med oss.. vi tog en taxi hem... det blev en dyr kväll!

alkohol kan hjälpa för stunden, men inte mer än så...


och jag känner mig bara tom
jag känner knappt ngt alls
men det är för mig bättre att känna smärtan än denna tomhet
det tär på mig

snart är den här dagen förbi
det har varit en jobbig dag
tårarna har nästan kommit flera flera gånger
men jag har härdat ut
har inte ätit, nej
har bara druckit idag
lite vatten, och lite öl nu på kvällen
det är inte bra
men den här dagen är verkligen svår för mig
så jag hoppas att ingen kommer bråka med mig pga det
för vad fan ska jag säga!??
om du hade upplevt det jag gjort
och mått som jag mådde vid händelsen
och haft de minnen jag har
skulle du kunna äta då?
nej, jag tror inte det
så skit i den här dagen
den får inte finnas!

jag vill inte minnas
nu är det ett helt jävla år sedan
men minnena finns kvar
föralltid
jag hatar det
varför glömmer jag det väsentliga
men gång på gång påminns om det?
det är bara onödigt att minnas det...

idag har jag svårt att äta
just pga minnet av det där

HUR FAN KUNDE DU!??

Naken motvillig hud och händer som faktiskt inte var främmande

jag satt och tänkte förut, och jag ska verkligen sluta röka, jag menar, det är dåligt för hälsan och plånboken. men det ska inte vara ett tomt löfte, utan jag ska fanimig försöka! vet inte riktigt hur jag ska lyckas, men det är upp till bevis, ska börja trappa ner iaf, 4-5-6 paket i veckan är för mkt =S så ja, önska mig gärna lycka till, men nu gäller det!

tänkte börja trappa ner på måndag, men om det inte funkar ska jag faktiskt sluta tvärt med rökningen... känns lite jobbigt, med abstinensen och skit, men är så jävla less på att ha så dålig kondition...

för ironin i det hela ska jag ta en cigg nu XD

jag försöker, men faller ändå alltid bakåt. det finns inget ljus. eller gör det det?
hur ska jag orka?
och varför kommer alltid alla tankar tillbaka?

hur länge orkar man kämpa mot något som känns omöjligt?

jag vet inte, måste prata med min läkare imorn iaf, hon är bra, hon säger nog ngt smart (förhoppningsvis)

menmen...
jag klarar mig
det har jag ju alltid gjort
även när det känns svårt
inte precis så att jag någonsin varit nära att dö =S

varför är mitt humör svajigt?
varför mår jag som jag gör?
varför känns det övermäktigt?
varför kommer tankarna alltid tillbaka?
varför kan jag inte kontrollera mina impulser?
varför är det just jag?
varför kan jag inte vara som alla andra???


ja, det är jobbigt just nu, jag orkar inte riktigt...
men ska prata med min läkare om det imorn...

jag älskar dig MEST I HELA JÄVLA VÄRLDEN! kan du inte fatta det?? så du får FAN INTE lämna mig här nu, det får du fan inte, fattar du inte det?? ställ dig inte mitt i vägen, tänk efter nästa gång, du får fan inte, då blir mitt liv förstört, då blir jag lämnad ensam kvar, känner mig redan så jävla ensam så försök nångång, jag mår inte så jävla bra så jag är väl dum just nu, men vafan försök nån jääävla gång! du måste hjälpa dig själv, ingen kan göra det åt dig, hur mkt man än vill...
men jag älskar dig och saknar dig och ja... det finns ett hål i mig när jag sitter utan dig.



okej, Lena hade en dålig dag igår... men det är bättre nu
jag har en dålig dag och orkar inte mer, orkar bara inte mer nu...

idag är det tre månader sedan händelsen
jag mår illa och det gör ont i mig
varför hände det??
kan han inte bara erkänna
säga att vi har olika verisioner av händelsen
för ja
det har vi
men jag minns det så jävla väl
och han vågar inte ens stå för det

han trodde jag var med på det
det är där våra verisioner skiljer sig åt

vid den här tidpunkten för tre månader sedan drack jag öl
och hade ingen aning om hur kvällen skulle sluta

men ja, jag är blond och blåögd, är det rätt åt mig?

känns lite läskigt med nattpermission med tanke på att det inte funkade så bra förra gången... (kördes tillbaka vid halv ett på natten) men det får väl gå då!

måste ju gå nån gång, eller hur?

imorgon åker jag iväg
med Lena och hennes far
med husvagnen
till ett ställe utan el
eller täckning på mobilen
jag längtar verkligen

just nu är jag bara så trött
och jag skrämmer mig själv
jag förbereder mig liksom
det skrämmer mig

men helgen ska bli mysig
<3

min far ringer akut till bup

han kan inte skydda mig tillräckligt
jag kan inte bevara kontrollen alltid
ångesten tar över
massvis med självmordstankar
jag orkar inte

sitter och har världens huvudvärk, har tagit en ipren som inte hjälpt. usch.

pratar med en vän till mig som svälter och så, har väldigt lågt bmi. fattar inte att hon inte kan se att hon är sjuk. fattar det verkligen inte. hon är pinnsmal och sjuk, men har ingen diagnos. önskar någon kunde ta henne i sin skyddande famn och rädda henne från dessa monster och demoner...

senaste tiden;

min flickvän sen ett år och fästmö sen sju månader tbx är inlagd, min morfar har fått en stroke och jag har blivit sexuellt utnyttjad.

men det var liksom fysiskt, samtidigt under samma period har min dagliga ångest bara ökat och ökat i styrka. lider av generellt ångestsyndrom.

dessutom har jag återkommande depressioner, anorexia nervosa, panikångestattacker... och så tar jag på mig allas måenden, vill hjälpa och stötta alla, vän som främling liksom...

min bakgrund är väl;

i princip noll vänner och mobbad hela grundskolan. fick vänner i gymnasiet.

jag har dessutom tagit överdos två gånger varav ena gången jag hamnade på psyket i en vecka. men det var tredje gången jag låg inne.

första gången lät inte min psykolog mig gå, för jag sa i slutet av samtalet att jag hade bestämt mig. jag skulle dö liksom, skära upp armarna och förblöda. men så fullt beskrivande sa jag inte, utan just de fyra orden, jag har bestämt mig. det var då jag var djupt deprimerad och allvarliga suicidtankar fanns med mig dagligen. låg inne två månader...

sen var det nån kväll jag inte mådde bra, hällde hett stearin över min kropp, misshandlade den också med slag... sen blev jag helt apatiskt bara. då bar det iväg till psykakuten och inläggning i en vecka.

nu;

jag vet inte. känner mig ensam och oförstådd. känner mig liten men ändå stor. känns som om jag ska klara av allt själv. för får jag nån jävla samtalskontakt?? får jag något stöd förutom från vänner och familj, de flesta vet inte hur jag mår liksom...

jag vet inte lägre vad jag ska göra.
mitt mående går upp till en bra-mående-punkt där det tar stopp och vänder neråt, till en punk jag måste kämpa mig upp ifrån, till en punkt där det vänder... så håller det på, och punkten dalar längre och längre ner varje gång...

men jag klarar mig. det gör jag alltid.

vi hälsade på morfar precis efter att jag skrev senaste inlägget, det var jobbigt.

- grät i bilen dit men sansade mig
- gick ifrån tidigare än mor och bror
- grät i 50 min innan de kom tbx, alltså ingen lugn gråt heller...
- rökte 4 cigg på rad typ innan de kom tbx..



men ja... nu är jag trött, efter all den gråt menar jag...
det gör ont i mig, tillslut efter 50 min så tryckte jag in gråten igen inom mig, rann bara några tårar på hemvägen, men finns mycket mer därinne...

tänker mycket. tänker massor. saker som har hänt, saker som är i nuläget, på hur framtiden kommer te sig... men jag kan inte förmedla det, allt fastnar i huvudet, kommer inte ut med hjälp av varken stämband eller fingrar. och jag vet hur det är att tänka för mkt, börjar kanske närma mig det igen... men hoppas inte det...


- bild på Kristin Kanin <3 -

jag känner mig ensam, känns inte som att jag har några vänner. iallafall inga som vill hitta på saker på fritiden med mig. bara i skolan duger jag - ibland. det är min känsla iallafall...

känner mig bara så jävla ensam!


känns som om jag är lämnad ensam i livet...